När jag vaknade upp på söndagen kände jag att jag hade ont i ryggen och revbenen efter kraschen dagen innan. Eftersom att Östersunds bana är snabb och krokig på samma gång som resulterar i höga G-krafter och en stor påfrestning på både karten och kroppen, blev jag osäker på om jag skulle kunna köra den dagen när jag kände att jag hade ont. På grund av det handlade andra tävlingsdagen om att klara av att köra så pass mycket att jag skulle få en placering och då även Norrlandscupspoäng. 
 
På tidskörningen körde jag bara 4 varv, och då kändes det verkligen inte som att det skulle gå att köra finalen som skulle vara 16 varv. Men efter att ha vadderat revbensskyddet, tagit flera olika värktabletter och tigerbalsam samt vilat under första heatet kunde jag sen köra både andra kvalet och finalen. Det gjorde ont i kurvorna så jag kunde inte ge allt, men det var ändå hållbart. Jag var dock nära att bryta finalen för att det började göra ondare och ondare, men jag slog av lite på tempot de sista 6 varven och höll istället bara den plats jag hade. Jag gick i mål som 11a efter att ha startat på 15e plats (fick starta sist då jag hade hoppat över ena kvalet), och det får jag ändå vara nöjd över med tanke på omständigheterna. Men jag hade så mycket mer att ge. Dock är det glädjande att se att jag körde mer än 1,5 sekunder snabbare detta år än förra året, så det är ändå en stor förbättring.

Kommentera

Publiceras ej